Internationella kvinnodagen

För precis 20 år sedan medverkade jag i antologin I den bästa av världar, med en text om kvinnor och utveckling. Skrev om kvinnorna i Colombos norra slum. Tänker då och då tillbaka på dem. De som gick samman och skrev ett brev till president Chandrika. Som de själva uttryckte det: “Hon är ju själv kvinna. Hon borde veta”.

COLOMBO, SRI LANKA, DEN 24 JANUARI 2001

Det är hett. Ångande hett. Vi är sena och en av byn Bloemendals drygt åttio kvinnogrupper har väntat, långt innan dess vi skulle ha träffats. Soporna har krupit närmare hus och bakgårdar sedan besöket förra året. Några har tvingats flytta sina bostäder för att inte dränkas av avfallet som rasat ner på taket. Berget växer med åtta ton varje dag. 

Bredvid mig sitter Vasuki. Hon är ledare för en av kvinnogrupperna. Hon sträcker på den smala kroppen för att se att alla får en plats att sitta och hennes händer vrider sig i knäet när jag ställer känsliga frågor. Bakom det tunna bomullsdraperiet som skärmar av det privata står farfar, sia. Han ler blygt inför kvinnorna och föser fram den lilla som tagit skydd bakom honom. 

Vi pratar om kvinnogruppernas arbete. Hur de träffas varje vecka för att sätta in pengar i den lokala minibanken. Minst 20 rupier. Hur de diskuterar om vad som inte fungerar i byn och vad de kan göra åt det. Oftast handlar det om soporna. Förra året då jag var här gällde det möjligheten att få upp skydd kring de allmänna vattenkranarna. Att få tvätta sig utan att hela byn ser på. Sedan dess har de med projektets hjälp murat upp små tvättrum. Och så handlar det om alkoholen, och drogerna. Att deras by är transit för stor del av narkotikainförseln till Colombo och att deras män och söner själva är en del av det. Men ämnet är svårt att ta upp — och farligt. När jag talar om det börjar Vasukis händer åter att vrida sig. Vi byter ämne och diskuterar istället makt. Att ta makt över sitt liv. Jag frågar om de känner att de har utrymme att vara med och bestämma hur byn ska utvecklas, om de kan få någon utanför deras slumdistrikt att lyssna på deras krav. Det blir tyst en stund. Sedan säger ledaren för alla kvinnogrupper på sin fina engelska; Jo, det är klart. Vi gick ju samman och skrev till presidenten. Hon är ju själv kvinna. Hon borde veta. 

Kvinnorna bor i Sri Lanka. I slummen som gränsar till den norra delen av Colombo. Dit längtan efter arbete och välfärd fört människor i tusental, och där de flesta blivit kvar. En dröm som alltför ofta slutat i en sämre tillvaro än den de lämnat. Somliga har just kommit, andra är födda i byn. De flesta familjer har barn som går i skolan i grannområdet. Männen är dagligarbetare. Har sitt nätverk av arbetskontakter kring byn. Arbetar som "tuck-tuck"-chaufförer, lastare eller på de stora fabrikerna som packar te. Kvinnorna är bundna till sysslor som hör samman med familjen och dess överlevnad. Till skillnad från männen står de därmed utanför den formella samhällsorganisationen. 

Mäns och kvinnors roller skiljer sig mellan kulturer, mellan sociala skikt och geografiska områden. Trots det finns det mycket som förenar kvinnor i stora delar av världen när det gäller jämställdhet och makt. Traditionellt har många kvinnor i fattiga länder arbetat inom familjens småskaliga jordbruk och i hushållet. Obetalt arbete som inte syns i statistiken. Skulle det likställas med betalt arbete utför kvinnor drygt 65 procent av allt arbete i världen, men äger mindre än en procent av världens samlade förmögenhet. En stor grupp kvinnor arbetar inom den informella sektorn, vilket gör att de i stor utsträckning står utanför fackliga organisationer och möjligheter att påverka sin situation. Som de små familjeföretagen; Tu Ninh i Vietnam som bär sitt varuhus av sopkvastar och plastbyttor i grälla färger på en stav över axlarna. Mundi i Colombos slum som säljer lunchpaket med ris och curry från en lucka i huset. Debatten kring kvinnor och ekonomi har idag fått ett jämställdhetsperspektiv. Man utgår inte längre från att kvinnor och män har samma förutsättningar i den ekonomiska politiken. Det krävs att hänsyn tas till de skilda förhållanden som finns för att de en gång ska bli jämställda. 

Traditionellt är det männen som tjänat de pengar familjen lever på, eller i alla fall stått för den största delen av inkomsten, och därmed också haft makt att bestämma vad den ska användas till. I Colombos slum gick lönen ibland till mat, ofta till alkohol. Ett val som slog tillbaka mot kvinnor, barn och även männen själva. Situationen i byn Bloemendal ledde till att organisationen Forut 1999 påbörjade ett biståndsprojekt, efter att man tillsammans med invånarna kartlagt behoven. Den primära åtgärden var att höja inkomstnivån bland familjerna. Att låta kvinnorna sköta och även spara pengar var den första och avgörande faktorn, men inte en helt enkel sådan. För att få till en förändring krävs en mobilisering av människornas egen kraft till utveckling. För att få en hållbar utveckling krävs att man från frivilligorganisationernas håll, men även från lokala myndigheter, institutioner och politiker vågar gå emot gamla, invanda strukturer. 

Tillsammans för utveckling

Med projektets hjälp fungerar idag över 80 kvinnogrupper i Bloemendal. Varje grupp har en ledare och fem grupper skapar ett kluster. Varje kluster har i sin tur en ledare. Beroende på tillfälle kan beslutande grupper sättas samman av grupp- eller klusterledarna. I kvinnogrupperna diskuteras frågor och problem som uppkommit i byn. De sparar pengar varje vecka — och ger lån till dem som vill starta mindre företag, köpa djur, plantor eller renovera sitt hus. Andra system för lånegivning har länge varit utbredda på Sri Lanka. Lokala pantbanker där man lämnat sina smycken mot lån med räntor på trehundra till fyrahundra procent. Att gå till banken har för många inte varit något alternativ. Vägen dit är lång, både geografiskt och kulturellt. På banken ska man ha stadsklädsel och kunna röra sig med rätt språkbruk. Ofta krävs också ett startkapital för att få öppna ett konto, och större insättningar än 20 rupier per vecka. 

Motståndet kan också vara stort att låta någon annan ta hand om ens pengar — en barriär att övervinna även för de minibanker som drivs i projektbyarna. Sita, en kvinna som bor i ett av våra projektområden norr om Colombo, kämpade hårt för att få igång byns bank. Hon vandrade varje morgon med en ryggsäck, en så kallad "soldiers bank" längs stränderna och tog emot delar av den inkomst byns fiskare tjänat på dagens fångst. De fick ett kvitto och kunde sedan hämta ut de sparade pengarna med ränta när monsunen kom och inkomsterna sinade. Så vandrade Sita ända till dess att fiskarna själva började vandra till hennes bank. 

Kvinnors roll på dagordningen

Oftast när det talas om kvinnor i tredje världen är de antingen speglade som svaga och utsatta, ständiga offer för sin situation — eller som starka, drivande kvinnor som står på barrikaderna. Båda grupper finns, men de allra flesta kvinnor, både här och i fattiga länder är alldeles vanliga kvinnor. Kvinnor med stolthet över barn och familj. Kvinnor som kämpar i vardagen, men ofta i det tysta.

På kvinnokonferensen i Beijing 1995 samlades för första gången kvinnorörelser från hela världen för att sätta fokus på frågor som egentligen borde vara självklarheter, på krav som redan innefattas i de mänskliga rättigheterna. Konferensen var ett stärkande av kvinnorörelserna. Den gav insikt om att målen är eniga, men att den kulturella och sociala mångfalden samtidigt är stor mellan deltagarna. I slutdeklarationen står att det är de nationella regeringarnas ansvar att främja de jämställdhetskrav som fastställts. Sverige var aktivt i debatten kring jämställdhetsarbetet och männens betydelse för förståelsen och ansvaret för kvinnors situation och status i samhället. 

Kvinnoperspektivet saknades länge inom forskning och utvecklingsarbete. Först under 1960-talet växte det hand i hand med den blomstrade feminismen fram ett nytt synsätt och det startades specifika kvinnoprojekt. Nödvändiga, då de lyfte kvinnors rättigheter, men ibland misslyckade, då de istället kunde leda till en ökad arbetsbörda för kvinnorna och motsättningar till männen. Idag är arbetet inte bara fokuserat på kvinnor utan även män. I ett projekt kan det finnas flera grupper som behöver lyftas; kvinnorna i slummen som inte kan styra över sin ekonomiska situation, eller de unga män som genom brist på utbildning och arbete hamnat i drogmissbruk. Sida skriver i sin policy för jämställdhet, att biståndsarbete och kvinnoprojekt ska ledas genom att "både kvinnor och män ska befinna sig i utvecklingens huvudfåra". Det är vad som på engelska kallas mainstreaming, det vill säga, att kvinnors och mäns olika roller ska tas hänsyn till i allt biståndsarbete.

För Vasuki i Colombos slum är bilden av utveckling och förändring klar. Hon trivs i sin by. Här har hon bott sedan hon för femton år sedan träffade sin man. Hon och de andra kvinnorna ser sin framtid i byn. För att nå dit krävs att de kan stå emot stora intressenter. Då de bor i slummen äger de inte marken deras hus står på. Den ägs istället av järnvägen som har en räls gående genom byn. En räls på vilken man fraktar vapen från hamnen till staden. En järnväg som mellan det att tågen kommer fungerar som byns huvudgata och barnens lekplats. En gata som mammor är livrädda för när tågen bränner genom. En annan del av marken ägs av ett energiföretag. Deras rör går genom husen, blottade, ett med olja och ett med gas. På dem kan man sitta när man äter. Veckan innan vi var där blev frestelsen för stor för en familj som tänkte ta lite av oljan som rann genom bostaden. De knackade på fel rör. Tre döda. Den tredje markägaren är Colombo stad som har sin soptipp i Bloemendal. Det råder splittring i byn, mellan dem som tror att det går att köpa loss marken från intressenterna och finna en ny plats för soporna, och dem som ser en omplacering som enda möjlighet. En flytt till myndigheternas höghus skulle ge en bättre miljö, men det dagliga livet i byn, sammanhållningen och nätverken skulle försvinna. Det diskuteras. Hur kan de tillsammans nå en förändring? 

Om bistånd ska ge frihet krävs att man stärker män och kvinnor, som individer och som grupp. Inom byn; med inriktning på utbildning, en bättre ekonomisk hållbarhet. I övriga samhället; med bättre arbetsvillkor, med lika rättigheter inom politik och rättssäkerhet. Men makt och resurser är inte allt. För att kunna förändra systemet på alla nivåer och göra plats för både män och kvinnor krävs att man känner till den rådande maktstrukturen. Hur den kultur som finns inom politik, religion, utbildning och familj ser ut. Först därefter kan man definiera maktbegrepp och finna nya roller för män och kvinnor, för fattiga landsbygdsbor och bättre ställda och hörda från städerna.

För något år sedan genomfördes en stor undersökning där 60 000 människor som lever under endollars-strecket i Latinamerika, Afrika och Asien utfrågades om vad de skulle vilja förändra. Vad de saknade mest. Svaret var inte det primära, det vi förknippar med överlevnad, som mat och vatten. Nej, det var möjligheten att göra sin röst hörd, och få ta makt över sitt eget liv. Att få vara människa och räknas som en. 

Kvinnorna i Colombos slum lever under svåra förhållanden. De äger inte sin mark och står utanför en stor del av samhällets service. De har sitt berg av sopor som stinker och sprider skadedjur och sjukdomar. Men de har också sin stolthet. De ser sig inte som sämre än någon annan. Deras situation är svår och de yttre omständigheterna tuffa. Men som människor ser de sin rätt som alla andra att skriva till presidenten, Fru Chandrika, och kräva att hon ska lyssna.