Indrak, Estland 2000

Nio år med ärr på kinden, tufsigt, tovigt, blont hår och blå tröja. Skitiga byxor, smutsiga långt upp på knäna. Han hängde runt oss den där dagen vi var i Botaniska trädgården, klättrade på muren och ropade: Hello, look at me. I’m here. Och när ingen svarade: Goodbye, I’m leaving now. Hela tiden pockande på uppmärksamhet, men samtidigt avvaktande. Höll distans mot de andra barnen, deltog inte i aktiviteterna och boxades och skrek när jag kom nära – men hungrade efter uppmärksamhet. 

Såklart, det är så vi överlever. 

Vi finns därför vi syns. Han vet att om han slutar synas så finns han inte. 

Mamma är ryska, styvfadern est. Båda alkoholister. Styvfadern vill inte se honom så det är inte alltid han går hem om natten. Bättre frusen än slagen. Mamma är orolig när han hänger ute om natten, han är ju inte så gammal. Samtidigt klarar hon inte av att stå emot sin nye man, eller spriten. Handlingskraften är förlamad. 

Indrak är gatubarn och sniffar Nitro. Ett av 35 i Tartu.