Nilanka, Sverige och Sri Lanka 2001

- Att jag är adopterad har aldrig känts konstigt. Det är något vi alltid talat om hemma. Mamma och pappas bilder från resan till Sri Lanka, från byn i Negombo. Bilderna på mina biologiska föräldrar och min bror som överlämnade mig. De har alltid funnits där – och jag har alltid känt mig stolt över mitt ursprung.

Vi sitter på Tant Bruns café, Jenny och jag. Det är kallt i luften, men brasan och den varma chokladen värmer och Jenny berättar. 

Som liten brukade hon skryta om att hon hade dubbelt av allting. Två mammor och två pappor och namn på både svenska och singalesiska. Samtidigt som hon stod mellan två världar, där hon bara kände till den ena. När hon kunde se att kompisarna liknade sina föräldrar, med ögon som mamma och tår som pappa så var hon till utseendet inte sin mamma ”upp i dagen”. Det är då man känner hur ensam man egentligen är, säger hon.

Visst har jag funderat på hur min familj i Sri Lanka har det. Jag hade en dröm om att de hade det bra och levde som jag. Samtidigt gick den bilden inte ihop med det faktum att de lämnade bort mig. När jag blev lite äldre fantiserade jag ofta om att de skulle komma hit för att leta upp mig. Såg jag någon med lankesiskt utseende ville jag så gärna finna likheter med mig. 

Tankarna på att en gång återvända har funnits där länge. Jenny var bara sex månader när hon genom en förmedling i Sri Lanka fick en ny, svensk familj. Hon har fyra syskon i Sri Lanka, tre bröder och en syster. Jenny kom som sladdbarn när hennes mamma var drygt fyrtio år. Familjen hade det svårt och som för så många andra blev arracksbrännvinet en utväg när livet var hårt. Hennes syskon motsatte sig att hon skulle adopteras bort, medan hennes mamma förstod att de inte skulle klara av att ta hand om en nyfödd. Sedan dess har det gått arton år.

- Vi har varit på väg att åka tillbaka så många gånger, säger Jenny, men så har det varit oroligt på grund av inbördeskriget och vi har väntat. Så fick vi se att IOGT-NTO-rörelsen hade resor till Sri Lanka och det kändes att det var dags. Allt gick väldigt fort. Vi anmälde oss och jag fick panik och började fundera på om det verkligen var rätt. Jag har ju sett min familj på fotona vi har hemma. Men de är ju arton år gamla. Tänk om jag inte känner igen dem, eller om de inte vill träffa mig. 

Så kom dagen då avgången till Jennys andra värld ropades ut i högtalarna på Arlanda flygplats. Ingen lång resa i tid, knappt fjorton timmar, men oändligt viktig för Jenny. Ingen återvändo. Fast hade jag inte åkt hade jag alltid ångrat mig, säger hon. Det var värt att få veta.

- Min första reaktion var rätt konstig, berättar hon. När vi satt i bussen från flygplatsen in till Colombo var jag glad att jag var skyddad från människorna utanför glasrutan. Jag tyckte att det var obehagligt att alla var mörka. Samtidigt som jag för första gången i mitt liv befann mig på en plats där alla ser ut som jag. Där det inte är jag som är annorlunda, utan mamma. 

Viktigt var inte bara längtan efter att få träffa sin familj, utan också mötet med landet. Det land som skulle varit hennes hemland. Först sista dagen fick de kontakt med Jennys syskon. Hennes biologiska mamma hade åkt iväg för ett kyrkomöte. Hon visste inte att hennes dotter samtidigt letade efter henne i hembyn. 

- Jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Så såg jag Nishantha, min storebror, komma gåendes över gården.. Hans hustru bar på deras yngsta dotter. Vi hälsade och jag försökte ge honom en kram. Det kändes lite stelt i början, men han log hela tiden och var glad, jätteglad. Han berättade att han inte vetat om jag hade det bra, var jag fanns, eller om jag ens levde. 

Eftersom Jennys alla syskon är så mycket äldre än hon har de alla egna hem och familjer. Så Jenny är plötsligt både faster och moster. 

- Vi var så lika, säger Jenny och sätter handen ovanför huvudet. Vi är båda långa för att vara lankeser. Nishantha berättade att jag ser ut som alla mina syskon, framförallt min syster. Han sa också att min mamma inte glömt mig. Att hon bad för mig varje kväll. Det kändes så skönt att veta att jag har dem. Både min svarta mamma och min vita.

Sedan kramade vi om varandra och han höll kvar min hand i sin när jag skulle gå. 

Med hemresan kom tomrummet. Men allteftersom tiden går känns det bättre. Inte lika ensamt. Nu vet hon att brodern känner till att hon finns och att mamman tänker på henne. 

- Upplevelserna har upptagit alla tankar. Jag kan sitta och prata med någon och plötsligt flyga iväg och vara tillbaka i Sri Lanka och min bror. Jag känner mig hel.