Nautilus bar, Lettland 2002

Text publicerad i tidningen motdrag 2002

Nautilus. Open from 12 am until the party is over

I Lettland räknas öl som mat och inte som alkohol och det finns gott om flotta nattklubbar för unga människor att besöka. Baksidan av en bättre ekonomi stavas droger och prostitution. De nyrika går ut flera gånger i  veckan och  klubbägarna tänker på allt från inredning till vilken sorts droger som ska gå att få tag på för att få dit en viss sorts människor.

I det nya Lettland får alla plats. I Rigas nyrenoverade stadskärna ligger restauranger, barer och diskotek tätt och på kullerstensbelagda gator samsas jugendfasader med sparsmakade, nyinredda nattklubbar och flotta, välmatade varuhus. I det nya Lettland får alla plats, bara de har pengar. 

– Jag är ute fem gånger i veckan, säger Gundega. Måndag och tisdag är vilodagar. 
Hon arbetar som programledare i TV och lever ett liv de flesta unga i Riga skulle byta mot sitt eget. 

Det är onsdag kväll, vi är på väg till några av Rigas inneklubbar och har fått med oss perfekta guider till nattlivet; Gundega 24, hennes pojkvän Girts 27, som äger en restaurang i Riga och Alexander 30, som är på väg att starta upp en ny nattklubb. 
– Image är oerhört viktigt när man skapar ett nytt uteställe, säger Alexander. 

– Man måste veta precis vilken typ av människor man vill ha dit. Allt hänger ihop; inredning, musik, barutbud och typ av droger ger klubben en viss image. Då får man också de gäster man önskar. Vill man att folk som tar ecstacy ska komma till ens klubb, ber man försäljarna av droger på gatan utanför att dela ut flyers om klubben till just dem. 

– Narkotika finns också att köpa på de flesta nattklubbar, men där är det dyrare, precis som alkohol, säger Girts. De flesta tänder på innan, eller köper en flaska sprit i kiosken bredvid. 

Dizzi, Casablanca och Nautilus är exklusiva klubbar. Där används dyrare droger. Inträdet är en dagslön för Lettlands arbetare. På Nautilus övervåning har Absolut Vodka en egen bar med neonklädda bord. Nedanför dunkar dansgolvet. 

Enligt lag ska du vara 18 år för att få köpa alkohol, utom öl, där det inte finns någon åldersgräns. På nattklubbarna är det dock viktigare hur uppsminkad du är, än vilken ålder du har. Här praktiseras så kallad face-control. Vakterna utanför avvisar dig om du ser för ung ut. 
– Fast vi kom alltid in utan problem när vi var 16, säger Gundega. 

De flesta unga kommer inte in alls. Många av dem tillbringar istället sin tid på gatan utanför, beredda till det mesta för att få ta del av det fina livet. 
– Att prostituera sig för att kunna köpa kläder på varuhusen, istället för på marknaden vid järnvägsstationen är helt accepterat, säger Gundega. 

Jag frågar vilka som går till prostituerade.
– Alla som har råd, säger Alexander.
– Alla som har problem med kvinnor, rättar Gundega.

Mitt emot vårt hotell ligger en fotostudio. Gundega berättar att det är ett av de ställen som rekryterar unga, söta tjejer och killar till lyxprostitution i Riga, eller vidare till europeiska storstäder. För många är det ett liv som lockar. Bilar, kläder och pengar i Paris, Milano eller Stockholm mot ett utanförskap i det egna hemlandet. I Riga sitter de i foajén till de femstjärniga hotellen. Utländska kunder betalar 500 Ls, cirka 8 500 kronor, för en kväll. Ett par gator bortanför hotellen ligger Caka Street. Där finns sexklubbar och call-girls med flickor från 15 Ls. På den kalla gatan utanför, går de som är värda fem. 

Prostitutionen är inte bara en klassfråga, utan också en etnisk. De flesta ungdomar som hamnar i sexhandeln är ryssar. De har vuxit upp efter självständigheten och satta i facket som andra klassens medborgare, både av den lettiska omgivningen och av sig själva. Många ryska ungdomar har inte heller lettiskt medborgarskap. Ett sådant kräver att de har kunskaper i landets historia, talar flytande lettiska och har pengar. Utan medborgarskap är det svårt att få jobb, eller utbildning. Drogförsäljning, kriminalitet och prostitution blir kanske vägen ut från vissa problem, men samtidigt vägen in i ett missbruk.

Gundega, Girts och Alexander är medvetna om segregationen, men märker inte av den lika tydligt i sin egen vardag. Nautilus är ett av de ställen där stadens få välbeställda, ryska ungdomar dansar sida vid sida med lettiska. 

De socialarbetare, läkare och kvinnliga poliser vi träffar är alla eniga. Från politiskt håll finns inget uppriktigt stöd för de ungdomar som råkar illa ut, eller för att få bort de grundläggande problemen. I Rigas stadshus är baren på bottenvåningen fortfarande en central plats och i den gällande alkoholpolicyn för Lettland 1998-2003 står att ”regeringens ambition att lösa problemen med överdriven användning av alkohol och droger baseras på en långsiktig vision av ett framtida samhälle där människor har god hälsa och är nöjda med livet och inte har något behov av att bli våldsamt berusade.” 

Öl räknas inte som alkohol och får därför säljas även till barn. Då frågan diskuterats bland politikerna är det den ekonomiska vinsten av ölförsäljningen som är bärande argument för att låta det vara som det är. Nonsens, säger en av de få politiker som tycker annorlunda. Ser man på de långsiktiga skadorna av alkoholen är det dyrare. 

Nu är Lettland på väg in i EU. Fortfarande finns möjlighet för Sverige och andra länder i Europa att ställa krav på förändring. Efter inträdet är det för sent. Livrädda inför detta faktum sopas problemen under mattan från lettiskt håll. När vi kommer tillbaka till Sverige efter vår resa i Baltikum får jag ett mejl från en av våra projektledare i Lettland. Där står att vårt besök i Rigas stadshus skapat ”en viss turbulens”. Rädslan för att ogynnsamma fakta ska komma ut i ett land som Sverige är stor. Så stor att vår korta visit kunde röra om bland politikerna.

Det regnar stilla över Rigas vackra gator när vi går hemåt från Nautilus. Gundega sluter upp vid sidan om mig och säger:

– Det är så lite jag vet om vad som pågår i min egen stad. Som det vi pratat om ikväll, om barnprostitutionen vid centralstationen och ungdomarna i Latgale. Det känns som att jag lever i en glasbur. Jag jobbar, träffar mina kompisar och går ut. Det är mitt liv. Jag orkar inte se allt hemskt runt omkring. Inte det som händer utanför Lettland heller. När nyheterna kommer på TV, slår jag av. Känner du igen dig?