Kalyani, Sri Lanka 2003

Text publicerad i tidningen SYDASIEN 2003

Paketen illustreras av den leende plockerskan. Men verkligheten för kvinnorna som förser världen med te är långt ifrån en idyll, med låg utbildning, dålig hälsa och undermåliga levnadsförhållanden. En situation som sakta förändras, då arbetarnas rättigheter stärks och drömmar realiseras. 

Hon reser sig från stolen i hörnet av rummet. Trots nätta steg knarrar det i de breda golvtiljorna som är mörka av tid och nötta av fötter. Längs väggarna står hyllor med paket. Enkla, stora plastförpackningar och mindre, mörkblå med guldtext och leende flicka. Det doftar starkt och fränt.

– Come, you buy tea, madame.
Den unga kvinnan håller fram två paket med 500 gram av finaste Ceylonte.
– This tea good for plain tea, this one good with milk. 

Vägen upp till Hunnas Falls plantage är vacker. Höga barrträd med långa grenar, blomstrande nerium, kanelodlingar och vattenfall som porlar nedför bergsluttningar och ger liv åt människor, boskap och grödor. Längst uppe på platån står tefabrikens försäljningsannex. Utsikten är makalös, dimman ligger mjuk mot sluttningarna och döljer dalen nedanför, som mjölkte med socker. 

Paketen ställs ner på disken och hon stryker med händerna över den ljusblå klänningen. De många knapparna radar sig över det smala bröstbenet och ut över den stora magen. Kalyani Raja väntar sitt andra barn. Hon är 25 år och lever med man och son i en av de långsmala huslängorna. Samma längor som britterna byggde som bostäder åt plantagearbetarna i mitten av 1800-talet. 

Engelsmännen startade med kaffeodlingar, men då grödorna åts upp av skadedjur planterades tebuskar. Plantagen var svårtillgängliga, boendet dåligt, lönerna ringa och möjligheterna till utbildning och sjukvård små. De fann inga arbetare bland den singalesiska befolkningen i området, inte heller bland tamilerna bosatta i den norra och östra delen av ön. Istället hämtade man hundratusentals lågkasttamiler från södra Indien, vars efterlevande generationer fortfarande arbetar och bor i samma plantage. En grupp, som trots 170 år i landet, ännu inte integrerats utan lever som minoritet i en isolerad värld, avskiljd från kringliggande singalesiska byar genom kultur, språk och den långa vägen nedför berget. Många saknar medborgarskap och finns därmed inte registrerade för skola eller social omsorg. Dör de, har de aldrig funnits. 

De brittiska husen står parallellt, med ett tiotal rum i varje länga. Väggarna har vit- eller puderrosa puts, som snabbt blir smutsig. Till varje hem finns en trappa som leder till verandan och familjens rum. Väggarna kring Kalyanis ingång är svart av sot. Verandan fungerar som kök och röken från eldstaden och curryn från grytorna sätter sig i tak och väggar och letar sig in i rummet. På altanen finns det ljus som krävs för att laga mat. Innanför är mörker. Direkt till vänster om dörren står en säng och under den ligger bastmattor som rullas ut för dem som inte får plats på madrassen. Rakt fram, där solen kastar en kil av ljus genom dörrposten, står två trästolar. De är vadderade, men skyddsplasten sitter kvar kring dynorna för att inte smutsa ner tyget. Bredvid står en hög byrå och på den ett husaltare med tempelljus. Ovanför hänger affischer av de hinduiska gudarna Shiva och Ganesha pyntade med girlanger av plastblommor i skarpt rosa, grönt och gult.

Kalyani är en av de tusentals kvinnor som ombesörjer världens tillgång på te. Tebuskarna på Hunnas Falls planterades på 1830-talet. Det är endast de yttersta bladen av varje gren som plockas. Knopparna ger högsta kvalitet. De friska gröna läggs i säcken på plockerskans rygg, en säck som rymmer åtta kilo. Kvinnorna arbetar på ackord men är garanterade en lön på 156 rupies per dag, cirka 14 kronor. Plockar de över 18 kilo får de 4,5 rupies extra per kilo. De har alla varsin käpp, en vandringsstav som stöd att ta sig upp och ner för branten med tung last. Säcken töms sedan i fabriken där varje påse vägs och vikten antecknas i plockerskans egen bok. 

Fabriken reser sig som navet i samhället. Det enda som syns av plantagen från foten av berget. Byggt av engelsmännen, med vit träpanel på fasaden och långa rader av fönster från fabriksgolvet ut mot det böljande gröna. Mannen som visar runt är övervakare, super intendent. Han är ung, men vältränad. Sportigt klädd i cricketvit, kortärmad tröja och långa shorts. Strumporna går till knäna. Han är ljus i hyn, singales. Kontrasten mellan honom och de tunna männen i fabriken är stor. Då och då stannar de upp och knyter om sarongen som ramlat ner över höfterna. 

Luften i lokalerna är kvalmig från de söta bladen. Här pressas de och 97 procent av fukten i bladen stiger ut i rummet och immar igen fönstren. Väldiga, högljudda maskiner torkar och finfördelar teet. Stora blad exporteras till araberna, mellanfina till Väst för tillsatser av bergamottolja och extrakt av vanilj eller svarta vinbär. Det som blir kvar är det klassiska Ceylonte som européerna av misstag beställer utan mjölk. Te svart som kaffe.

Förhållandena på plantagen är svåra, även om situationen förbättrats något de senaste åren. I dag får kvinnor och män samma grundlön och Kalyani kommer som blivande mamma få möjlighet att gå ifrån arbetet och amma sitt barn. Hon får mammaledigt i tre månader med ett bidrag på 90 kronor. Men boendet innebär stora problem för hälsa och förhållandet mellan makarna. Kalyani och hennes man lever själva med sitt barn på ett rum, medan många av hennes systrar delar sina med föräldrar, syskon och barn. Där sprids sjukdomar och bristen på integritet skapar problem mellan generationerna. 

På en slänt ett hundratal meter bort, har ett tjugotal hus i olika färger byggts. De hålls samman av elledningen som sträcker sig som en livlina mellan dem. Huset högst upp är störst. Det har tre sovrum och ett vardagsrum med kök. Här bor Niroj Susanthiraraj, hans föräldrar, hans syskon och hans hustru och barn. Han har just lagt nytt golv i det stora rummet, där vi satt oss. De nya, mörkröda kakelplattorna med orientaliskt mönster är kalla, men vackra. Niroj är stolt. 

Huset har kostat dem mycket pengar och arbete. De fick ett grundbidrag från fackföreningen och mark från plantageägaren. Det täckte en tredjedel. Hans hustru, Vasuki, åkte för tre år sedan som hemhjälp till Saudiarabien. Tillsammans med hundratals lankesiska kvinnor och mödrar fyllde de planet över Indiska oceanen. Två år arbetade hon och sände hem sin lön till familjen. Nirojs föräldrar gick för ett år sedan i pension. De fick en engångssumma från plantagen och huset kunde äntligen färdigställas. 

Kalyani vill inte åka ifrån sin familj, men önskar ett bättre liv för sin son, och den ännu ofödde.
– Jag vill att de ska få utbilda sig, säger hon. För oss har det inte funnits möjligheter att göra det. Skolorna här är dåliga, jag vill att de ska få arbete någon annanstans.

– Utanför plantagen, frågar jag.
Hon drar på svaret och säger sedan tyst:
– Ja, utanför, i staden. Där finns framtiden.
Jag frågar vad hon drömmer om för sin egen del och hon svarar:
- Ett eget hus, nere i Matale. 

Hon sneglar försiktigt på sin make som kommit in i butiken för att höra vad vi talar om.
– Men vi kommer aldrig att ha råd med det, tillägger hon. Det kostar för mycket. Vi klarar oss med det vi har.