Benitha, Uganda 2007

text publicerad i tidningen motdrag 2007

Uganda är ett exemplariskt land i jämförelse med andra på den afrikanska kontinenten. Sedan början av 1990-talet har man talat öppet om hiv/aids. Trots detta lever 1,5 miljoner människor med hiv och en miljon barn saknar föräldrar som en följd av sjukdomen. En av dem är Benitha.   

Jag glömmer aldrig skylten som satt vid infarten till Kisarawe. Vi hade rest en timme från Dar es Salaam för att besöka ett fotbollsprojekt för unga tjejer och killar. Området låg vackert och luften var klar och hög efter morgonens regn. På skylten stod det: Welcome to Kisarawe, hiv is available.

Jag tänker på den när jag några år senare träffar ungdomarna på Masooli, ett center som drivs av IOGT-NTO-rörelsens samarbetsorganisation UYDEL i Uganda. Liksom för barnen i Kisarawe är hiv ständigt närvarande även för dem. Alla känner någon som har det och det slår mig att själv känner jag ingen. Ingen i Sverige. Inte som jag vet om. 

I Uganda bär drygt fem procent av befolkningen på hiv. Det är en förhållandevis låg siffra i jämförelse med flera av grannländerna. En låg siffra procentuellt, men en hög i antal individer: 1,5 miljoner människor. Bland de barn och ungdomar som kommer till UYDEL:s center är var femte person smittad. Deras bakgrund är utsatt, många har kommit till huvudstaden Kampala för att söka arbete och istället hamnat i kriminalitet, missbruk eller sexhandel. 

Jag tillbringar tre dagar på Masooli. Pratar med ungdomarna, följer deras dagar med livskunskapstimmar, yrkesutbildning, teater, dans och sport. Centret ligger på landet, en kort körsträcka från Kampala, men långt ifrån livet i huvudstaden. Jag möter bland annat Benitha Nanyanzi, en av många tjejer som utbildar sig till hårfrisörska på Masooli. I frisörutbildningens två klassrum tvättas hår med schampo av märket Nice & Lovely. Sedan flätas det i små flätor tätt längs huvudet, flätas upp och flätas om. Alla får vara hårmodeller. Benitha är snart färdig med sin utbildning och har redan fått arbete på en frisörsalong där hon bor i Kampala. 

På lunchen följer hon med en bit från huset för att intervjuas av SVT inför insamlingskampanjen Världens Barn. Hon har ett ansikte och en bakgrund som är svår att släppa. Jag frågar om jag får ta några bilder och hon poserar framför kameran. Bilderna går inte ihop med hennes berättelse; de är för glada, för sensuella, för fel. De flesta kan jag inte använda när jag skriver om henne – eller kan jag det?

Benitha är 18 år och förlorade sin mamma i aids när hon var två år och sin pappa i samma sjukdom för två år sedan. Lämnad ensam utan försörjning hade hon inte råd att gå kvar i skolan och utvägen blev prostitution. Jag hade en kvinnlig hallick, säger hon och ler stort, men jag hade hellre haft en man. De är snällare. Påståendet blir hängande i luften. Det är för svårt att svara på.
Idag ser Benithas liv annorlunda ut. Kanske är det därför hon är så glad, tänker jag. Eller också är det just hennes inställning till livet som fått henne att överleva. 

En stor del av UYDEL:s arbete genomförs av deras unga, engagerade socialarbetare. De arbetar både med uppsökande verksamhet och rådgivning och har en viktig funktion som stödpersoner till de barn och ungdomar som saknar annan trygghet. De får hjälp av hälsovolontärer och sjuksköterskor som alltid finns på plats på Masooli, i huset med orden Sick Bay målade ovanför dörren. En av dem är Susan Nakayima. Hon berättar att den vanligaste anledningen till att ungdomarna på centret besöker henne är frågor och oro för sexuellt överförbara sjukdomar. Hittills i år har hon arbetat med rådgivning för 30 ungdomar som fått besked att de är hiv-positiva. 25 av dem var tjejer. 

Hur kommer det sig då att sjukdomen fortsätter att spridas i ett land som Uganda, känt för sin öppna hållning och goda information till folket? Alla känner till hur de kan skydda sig, ändå har de oskyddat sex. Susan ger en rad förklaringar; det handlar om nyfikenhet, fattigdom, grupptryck, avsaknad av föräldrar eller avsaknad av föräldraansvar, barnsexhandel, misshandel och hemlöshet. Många hänger förstås ihop. Och många är också kopplade till alkohol och andra droger, som en trigger till prostitution, våldtäkt och oskyddat sex. Eller som ett sätt att överleva detsamma.

På UYDEL:s kontor liksom runt om i Kampala sitter affischer med budskap om avhållsamhet: She’s keeping herself for marriage – what about you? Kampanjerna behövs, en senare sexdebut och färre partners minskar risken att bli smittad. Men verkligheten är inte så enkel och med syster Susans förklaringar i bakhuvudet ter det sig svårt att genomföra. UYDEL håller med och oroas över givarländer som USA, vilka dragit ner på stödet till information om säkert sex. Inställningen är att människor ska hålla sig inom fasta relationer och att kondomer ändå inte är 100 procent säkra. Följden blir att ungdomar inte använder kondom alls. 

Jag lämnar Masooli för att åka tillbaka till Kampala. Med i bilen sitter Jolly Nwdondo, socialarbetare och ansvarig för Masooli. Det finns så många sorgliga historier bland eleverna, säger hon. Benithas är bara en av dem, men hon är inte ensam om sin bakgrund. Just därför är lugnet och tryggheten på Masooli extra viktigt för att de ska få möjlighet att bearbeta vad de varit med om och bygga upp sitt självförtroende på nytt.