Margret, Uganda 2008

Text publicerad i tidningen Motdrag 2008

För ett år sedan träffade jag Margret Nalukwago. Då bodde hon på ett center som drivs av IOGT-NTO-rörelsens samarbetsorganisation UYDEL i Uganda och skulle snart ta examen som frisör. Men hur gick det sen?

Det börjar skumpigt. Margret har flyttat ut på landsbygden, 12 mil från Kampala. Vägen ut från stan har stora hål efter det senaste regnet, men övergår snart i en bred landsväg. Tacka EU, de har betalat den, säger Geoffrey som är socialarbetare för UYDEL och med på resan. 

Margrets by Kiboga ligger halvvägs till Sudan. Den är inte stor, en lång huslänga med affärslokaler mot vägen med ett par rader tegelhus innanför. Där bor Margret. Håret är mer busigt än förra året och hon har blivit mamma, men annars är hon sig lik. Vi sätter oss under ett av träden, en bit från husen med nyfikna grannar och barn. Margret hämtar fotot från sin examen som frisör. 

- Jag var så otroligt glad den dagen, säger hon. Jag kunde se en förändring hos mig själv. Och så var mamma stolt.

Att mamma var stolt är viktigt för henne. Då Margret var 13 år blev hon utkastad hemifrån för att mamman upptäckt att hon hade pojkvän. Margret flyttade in hos honom, men den ekonomiska situationen blev ohållbar och tillsammans kom de överens om att hon skulle åka till Kampala för att arbeta. 

Livet i staden skilde sig från det på landet och blev inte som hon tänkt sig. Margret fick jobb som hushållerska, men behandlades illa och blev utan lön. Efter ett par år fick hon kontakt med organisationen UYDEL och möjlighet att komma till rehabiliteringscentret Masooli. Där fick hon utbildning som frisör och tog förra sommaren sin examen. 

- Min mamma trodde att jag ljög när hon hörde om min utbildning, säger Margret. Hon trodde att jag försörjde mig som prostituerad och ville inte veta av mig förrän hon fick se mitt examensbevis. 

Men Margret gick klart sin utbildning och lämnade sedan Kampala. Nu bor hon med sin pojkvän och deras två månader gamla Vivian i hembyn. Tillsammans driver de områdets frisörsalong, eller Saloon, som det står på den handmålade skylten. Den ligger inrymd i en av affärslokalerna mot den nya EU-vägen. 

- Planen är att vi ska fixa till salongen. Göra den snyggare och få fler kunder, säger hon. 

Eftersom hemmet ligger 30 meter från salongen kan hon och pojkvännen turas om att ta hand om Vivian och ändå hålla salongen öppen, så Margret försöker jobba några timmar per dag. Hon tar oss med för att lägga håret på en av grannarna. 

- I Kampala vill de flesta få håret flätat på olika sätt, säger hon, men här ska det läggas på spolar och bli stort och glansigt. 

Hon tvekade aldrig att flytta tillbaka. I Kampala hade hon fått jobba mer, för mindre pengar. Här äger hon sin egen salong, kan själv välja arbetstider och få alla inkomster ner i egen ficka. 

- Och så är attityden på landet skönare, säger hon. Och ingen känner till min bakgrund från Kampala. 

Nu sparar Margret och hennes pojkvän för att köpa en bit mark, bygga sig ett hus och sedan gifta sig. Men det tar tid, berättar hon. Varje gång pengar lagts undan behöver de något till Vivian och så minskar besparingarna.

- Men livet är bra. Hade jag inte fått utbildning hade jag inte tagit mig tillbaka till landet eller återförenats med min mamma och pojkvän. Då hade jag varit professionell hushållerska vid det här laget.