Sam, Uganda 2007
Text publicerad i barntidningen Struten 2007
Sam Male är 14 år och älskar att läsa, men är ett av många barn i världen som inte har fått gå klart skolan.
Struten får åka långt för att träffa Sam. Först till Uganda, som ligger i östra Afrika. Sedan till huvudstaden Kampala – och därifrån på en väldigt guppig väg till en skola som heter Masooli. Skolan ligger väldigt vackert, med utsikt över höga, gröna träd, och omringat av stora, bruna högar med termitbon.
Skolan, det är fyra hus med olika klassrum. Och så tre sovhus, där de elever som vill får bo kvar på natten. I ett av klassrummen träffar vi Sam, just när han ska skruva ihop en motor. Sam har alltid drömt om att bli mekaniker. Ända sedan han var liten och hängde hos en vän till familjen som reparerade motorcyklar.
För två år sedan, berättade Sams föräldrar att han inte längre kunde gå kvar i skolan. Även om skolan är gratis i Uganda måste föräldrarna betala för böcker, skoluniform, skor och lunch som barnen måste ta med sig. För oss är det kanske inte så mycket pengar, men Sams föräldrar hade inte råd. Dessutom tyckte de att han kunde arbeta istället för att hjälpa familjen.
- Jag brukade arbeta på byggen, säger Sam. Jag lyfte tegelstenar och sprang och hämtade saker de behövde. Ibland byggde jag egna stolar och pallar också, som jag sålde.
“Där vi bodde fanns det en boxare.
Han var stor och stark och
alla ville bli som honom.
Han brukade säga till oss att vi
också skulle bli starka om vi
drack alkohol eller rökte marijuana.
Och så sålde han det till oss.”
En dag berättade någon för honom om en organisation som heter UYDEL. De sa att Sam kanske kunde få utbildning hos dem och det fick han. Nu går han på Masooli-skolan för att bli mekaniker och kunna laga motorcyklar.
Efter skolan är Sam med i en teatergrupp. Just idag tränar de på en pjäs om gatubarn. Sam spelar en pojke som kommit till Kampala för första gången. Han är yngst och de äldre ungdomarna visar honom hur han ska bli en bra ficktjuv och hur man röker marijuana. Pjäsen spelar de upp för de andra eleverna på skolan och i byarna runt om Masooli. Sedan diskuterar de pjäsen med publiken.
- Ibland skrattar de, säger Sam, men ibland gråter de också. Jag tycker om att spela teater, Jag gillar att stå på scen och känner mig aldrig nervös. Det är faktiskt bara kul.
Men pjäsen kunde ha varit sann. Sam har aldrig bott på gatan, men han är uppvuxen i ett fattigt område i Kampala och där finns det många barn och ungdomar som använder droger.
- Där vi bodde fanns det en boxare, säger Sam. Han var stor och stark och alla ville bli som honom. Han brukade säga till oss att vi också skulle bli starka om vi drack alkohol eller rökte marijuana. Och så sålde han det till oss. Jag tycker att någon borde ta fast honom och sätta honom i fängelse för det.
Sam gillar inte droger. När han var 10 år testade han själv att dricka alkohol, men sedan såg han hur hans kompisar förändrades när de använde droger och det tyckte han inte om.
Sam tycker istället att alla ska få gå i skolan. Idag finns det många barn både i Uganda och i andra länder som inte har råd att gå i skolan.
- Det är dumt! Skulle jag få bestämma i Uganda skulle jag se till att alla fick utbilda sig. Hur är det förresten i Sverige, undrar Sam, går barn i skolan där? Vad gör de om de inte går i skolan?