Uma vs Nanthini, Norge vs Sri Lanka 2004

TEXT PUBLICERAD I TIDNINGEN MOTDRAG 2004

Jaffna är den nordligaste delen av Sri Lanka och den halvö där de flesta stridigheter utspelats i det tjugoåriga inbördeskriget mellan den singalesiska regeringen och den tamilska gerillan.  
För 28 år sedan föddes två flickor i Jaffna Town. Kriget har styrt deras liv, och tvingat dem att ta beslut för att överleva. Nanthinis Nagarajah blev av med sitt hem fyra gånger. Idag arbetar hon i Jaffna för UNF:s organisation Forut Sri Lanka. Uma Siralingham flydde till Norge när hon var 15 år. Hon vill inte återvända.

Nanthini Nagarajah
Vi sätter oss i samlingslokalen på gården till Foruts kontor. Här finns inga väggar. Takbjälkarna bärs upp av stora, runda pelare i trä och låter ljus och ljud från trädgården komma in och Nanthini Nagarajah berättar om sitt liv. Hon berättar om hur hon föddes i Jaffna, hur hennes familj blivit av med sitt hem fyra gånger och hur hon flyttat över ön allt eftersom kriget rört sig. Hon ler blygt över sin historia och säger att hon upplever sig själv som lyckligt lottad. Det finns många som haft det värre, som blivit av med sina närmaste. Hon har bara förlorat sådant som går att ersätta. 

Jag frågar Nanthini hur det varit att växa upp med den osäkerhet kriget för med sig.
- Det är som att ständigt ha ett frågetecken framför sig, säger hon. Att aldrig veta vad som händer nästa timme, nästa dag. Jag kan fortfarande minnas precis hur det var under bombningarna av Jaffna 1987. Min farmor och farfar ville inte fly, utan stannade kvar i sitt hem. De sa att om de skulle de dö, så skulle det ske där. Vi andra fick gömma oss på olika platser. Jag var tolv år och upplevde det hela lite som ett äventyr, samtidigt som det på många sätt var en mardröm. 

- Under en period var alla affärer stängda och vi hade inte ätit någon riktig mat på flera dagar. Tidningarna skrev om matsändningar som skulle komma med flygplan och vi funderade på hur de såg ut och vad de innehöll. En dag kom stora helikoptrar. De körde så lågt att vi kunde se soldaternas ansikten. Plötsligt kom det något ur helikoptrarna och mina småkusiner sprang ut på gården och ropade: Nu kommer matpaketen! I nästa sekund skrek min pappa att vi inte skulle röra något och kasta oss på marken. Ljudet var enormt när bomberna föll. Det fanns en liten bunker i varje hus. Det var bara vi barn som fick plats. Där satt vi hela dagen. Jag var äldst och såg till att vi alltid hade ett stearinljus tänt. Ingen av oss sa något, men vi kunde se i varandras ansikten att vi alla var lika rädda. Vi visste inte ens om våra föräldrar levde. 

Klockan är tre och vi får serverat vårt eftermiddagste; svart, starkt Ceylonte med mjölk och socker. Sri Lanka var länge en engelsk koloni och många av de brittiska traditionerna lever kvar. Det tar ett tag att förstå det Nanthini berättar. Hennes historia händer varje dag, och ändå är den så avlägsen för många av oss. Jag frågor henne varför de valde att stanna i Sri Lanka.

- Min mamma brukade säga att vad som än händer, så kommer det att ske var vi än är. Självklart fanns det de som föreslog att vi skulle fly utomlands, och många av våra släktingar finns idag i Canada, England eller Australien. Jag kan tänka mig att besöka dem, men inte stanna. Det finns så mycket jag vill göra här. 

Krig ger smärta som lever kvar. Nanthini säger att lidandet också stärker människor – har de överlevt allt detta måste det finnas ett bättre liv framför dem. Samtidigt bär de alla på upplevelser som kan vara svåra att förlåta. 

- Jag var nyligen på en begravning, berättar Nanthini. Det var en av mina vänners bröder som blivit dödat i ett anfall. Han var regeringssoldat. Jag var den ende som var tamil, men hans mamma kom fram till mig och sa att hon inte såg min etniska bakgrund. Hon visste att sorgen och smärtan var densamma för båda läger. 

Uma Sirahingam
- Jag kommer aldrig att glömma den kvällen vi flydde. Det regnade när vi lämnade Jaffna och gummibåten slog mot vågorna. Två män fick hänga utanför relingen för att hålla båten i schack. Jag trodde inte att jag skulle överleva. 

Vi sitter i soffan hemma hos familjen Sirahingam. De bor en halvtimme från Oslo, i en huslänga i en förort där nästan alla kan tala tamil. Umas mamma lagar lankesisk ris och curry i köket och hennes bror sitter bredvid oss och fyller i historien om Sirahingams långa resa.
- I Jaffna grävde vi vårt eget skyddsrum, berättar Uma. Dit sprang vi så snart flyglarmet gick. 

En av gångerna hann hennes pappa inte undan, och blev skjuten. Han överlevde, men efter det bestämde sig familjen för att fly. 1989 kom de med en båt över till Indien. 
- Vi for vid elvatiden på kvällen och kom fram till Madras vid lunchtid nästa dag. Natten var hemsk. Vi var 40 personer i en liten båt och det enda vi kunde göra var att sjunga och be. Längst fram hade vi fäst en vit fredsflagga. 

Efter ett år i Indien kunde de fortsätta till Norge. Uma visste inte så mycket om landet hon skulle hamna i.
- Jag hade hört att de hade mycket fisk, precis som i Sri Lanka, skrattar hon. Jag minns också att det kom en tysk turist till Jaffna när jag var nio-tio år, och alla vi barn sprang för att titta på honom. Vi lyssnade på de vuxnas skrönor och skapade oss en egen bild av västerlänningar. Så visst var det speciellt att landa i verkligheten i Norge. 

Idag lever Uma ett helt annat liv än hennes vänner som är kvar i Jaffna, men hon har erfarenheter från båda sina världar. 

- De ungdomar som växer upp i Norge eller Sverige känner att de har världen för sina fötter. I Sri Lanka är det få som har möjlighet att tänka så, även om de kämpar hårt för att förändra sin situation. När det inte funnits några skolbyggnader eller någon elektricitet, har barnen haft lektioner under träden och läst läxor i skenet av en oljelampa. I Norge tänker vi; missar jag det här provet så kan jag alltid göra om det, det ordnar sig ändå. I Sri Lanka handlar det om att överleva.

Samtidigt som Uma tycker att västerländska ungdomar tar mycket för givet, vill hon inte flytta tillbaka till Sri Lanka. 

- Det finns ingen framtid där, säger hon. Jag är fullt medveten om att jag har mycket större möjligheter att göra det jag vill i Norge. Men jag skulle gärna vilja åka tillbaka till Jaffna och hälsa på min släkt och mina vänner, när det blir fred.