Morgan, Hönö - Sverige 2003

På bokhyllan i vardagsrummet hos Morgan och Norma Edvardsson står ett foto av Morgans far och hans sex bröder. Alla uppklädda i svart kostym, med läsglasögon och kepsar i finvävd ylle. Alla fiskare.

Morgan Edvardsson var på havet i tjugo år. Sommartid tre veckor i stöten. Jag frågar Norma hur det kändes och hon svarar att det bara bidde så.

Vi sitter i köket i huset med grå eternitplattor. Det står tätt intill grannarna, som skyddar de varandra mot blåst och sjö. Makarna Edvardsson är båda födda och uppvuxna på Hönö, där fisket varit var familjs dagliga bröd. När Morgan var ung var de 600 man - fäder, makar och söner - som arbetade på det hundratalet båtar som fanns på ön. Klassiska fiskebåtar byggda vid seklets början, spetsgattade med skansen i fören så att den som arbetade inne i båten följde med då den rullade och slog över vågkammen. Morgan har varit sjösjuk hela sitt liv.

- Förr sa de att en skulle dra en spiggesill genom tröjan, men det hjälper nog inte så mycket om man har ont av sjön. Som liten pojk brukade gubbarna på båten komma fram och trycka till över magen på en, så att allt kom upp. 

Morgan började som 14-åring som kockepojk på sin fars båt. Rätt ut på Östersjön och rätt in i kriget.

- Morsan hade sytt en jacka av tyg som flutit i land från de spärrballonger som satt på fartygen under kriget, så att inte bombplanen skulle kunna dyka mot båtarna. Sådant tyg fick man inte tag på annars och det stod emot vätan. Jag hade jackan på mig då hon följde mig ner i båten och så sa hon: När flygmaskinerna kommer, så göm dig. 

Morgan skrattar. Han tycker inte att det är så märkvärdigt. Det är inget särskilt med det, säger han. Och rädd har han aldrig varit. Inte rädd, men försiktig. 

- Man får ha väldig respekt för havet. Är det dåligt väder så får man finna sig i det och lyssna på vågorna. Annars springer man läck, som Estonia. 

Fiskebåtarna hade en skans med kojer längs väggarna och en lucka framför varje, så att man inte skulle ramla ur när båten rullade. I mitten stod ett matbord och vid sidan om det en kamin. Sina behov gjorde man i maskinrummet. Där, i värmen, bland dunket av motorn stod en puts (spann) och där höll man sig hårt i rummets stänger för att stå emot sjön. 

- Dagarna var långa, berättar Morgan. Vi började med att tråla från klockan tre på morgonen, sedan hala man upp den, tömde fisken och satte i trålen igen. Det krävdes sex man till det. Sedan var det bara att sätta igång att rensa och paketera fisken i 40-kilos lådor med krossad is. Då kunde den hålla sig gott över en vecka. 

Landade fisken gjorde de i Simrishamn eller utomlands i Danmark, Skottland på Shetlandsöarna eller i Tyskland och Holland som köpte mycket fisk direkt efter kriget.

I lastrummet gömdes även judiska flyktingar. Det fanns flera organisationer som arbetade för att hjälpa judar från Tyskland upp genom Danmark och sedan via danska fiskebåtar till svenska. Det fanns fartyg som var specialiserade på att ta flyktingar och som hade lösa fartygsbeteckningar som de bytte några gånger under resan. 

Under kriget lade tyskarna ut ett minbälte mellan Danmark och Norge, just kring de områden där det var mest fisk. Det frestade och många chansade. Flera båtar försvann och 90 svenska fiskare från kusten miste livet. Ändå var det gott om incidenter som aldrig rapporterades. Morgan berättar hur hans äldre bror fick syn på en mina som fastnat i deras trål.

- Han stod framme vid relingen och såg hur mina låg och flöt. Vi försökte hala in trålen bakvägen, men den sprang för oss och vi fick kapa redskapen.

Jag undrar om Norma någonsin var orolig. 

- Visst var jag det, svarar hon. Och när någon båt kommit in hörde man alltid efter om de sett "di våra". Men Morgan ringde ju hem varje söndag förmiddag på radiotelefon. 

- Ja, fast vår som Ralf var både född och döpt utan att jag visste om det, skrattar Morgan.

Söndag var vilodag. Mellan fiskarna fanns en överenskommelse om att alla skulle hålla trålarna uppe, även om man var till havs. Bröt man mot det fick man böta till de andra. Söndagarna var tvätt och rakning och samtalen hem. Morgan ringde upp Göteborgs Radio och beställde ett samtal. Familjen hade en stor radioapparat hemma som ständigt stod på och med rätt frekvens inställd kunde de nå varandra. För barnen var det svårt att förstå.

- Det hände att de inte kände igen mig när jag kom genom dörren. De var blyga för mig, även om det snabbt gick över och när jag skulle åka igen fick jag smita så att de inte såg att jag gick, för de ville så gärna med mig ut på sjön.

Morgan sålde sin båt 1963. Den sjönk sedan utanför Grönland tio år senare. Båten hade specialbyggts för honom och hans bröder 1948 och döpts till Ian efter en kappseglare som vann det mesta. Det gick bra även för båten Ian, så länge Morgan ägde den. I många år hade de bäst fångst av fiskarna på Hönö. Så gick de också ut, när de andra stannade i hamn.

- Det är bra att det blåser, brukade Morgans farbror säga. Då går priserna upp.

Jag frågar vad havet betyder för honom och han svarar, det mesta. 

- Havet och fisket är ett surt liv, men också ett fritt. Ett farligt, fritt liv. Det är väl därför en håller på lite ännu. Kan inte sitta hemma hos kärringa jämt.

Han skrattar och blinkar i samförstånd till Norma.

- Nej och det är väl tur det, svarar hon.